29 dec. 2011

Bokrecension (nr 27)

The Time Traveler’s Wife
Av: Audrey Niffenegger



Jag brukar säga att det här är en av mina favoritböcker. Det här är första gången jag läser om den.
Boken handlar om bibliotekarien Henry och konstnären Claire. Den är skriven i jagform; ibland är det Henry som berättar och ibland är det Claire. Varje kapitel inleds med vilket datum det är och hur gamla huvudpersonerna är i det kapitlet. Första gången Claire träffar Henry så är hon 6 år och han 36. Första gången han träffar henne så är hon 20 år och han 28.
Detta verkar ju högst otroligt, men i den här boken finns det inte en enskild tidslinje, utan nutid, dåtid och framtid sker exakt samtidigt. Henry har, sedan han var 5 år, ofrivilligt rest i tiden. Han försvinner helt enkelt och dyker upp någon annanstans, i någon annan tid. Ibland är han borta några sekunder, ibland flera veckor. Men han återvänder alltid. När han reser i tiden så tar han inte med sig något, utan dyker upp på det nya stället utan kläder eller något. Detta försätter honom i väldigt jobbiga situationer, så han lär sig tidigt att snatta, plocka lås och helt enkelt hitta det bästa sättet att överleva i varje given situation. Då han inte har någon kontroll över vart och när han hamnar så är det ju bara att göra det bästa av situationen, liksom. Men det är på det sättet de träffar varandra, i alla fall. Av någon anledning har Henry (när han är i medelåldern) en tendens att ”dyka upp” i närheten av där Claire växer upp. På det sättet lär de känna varandra. För Claire är Henry den underliga, spritt språngande nakna, mannen som ibland dyker upp i ängen i närheten av där hon bor. För Henry är barnet Claire ungdomsversionen av hans framtida fru. Deras giftermål ligger i hennes framtid och i hans förflutna. Detta kanske låter skumt, men man kommer in i det sättet att tänka när man läser boken. Den handlar om bägge deras liv, deras kärlekshistoria men också deras familjer, deras vänner och allt som pågår i deras liv. Det är en väldigt ”stor” bok, som berör många punkter. Men den viktigaste delen är just deras relation, som till stor del går ut på att Claire väntar på Henry. Men nu ska jag inte gå in allt för mycket på handlingen.
Det märktes nu att det här är en bok som tåls att läsas om, då jag fortfarande tycker den är strålande. Ändå var den helt klart bättre första gången, då den har en så pass unik story som kan uppskattas till fullo endast den första gången. Det är en invecklad och vacker bok. Alla personer beskrivs på ett väldigt målande sätt, de känns riktiga. Det är en bok med humor och med allvar, allt känns så genuint. Man får följa huvudpersonernas kamp mot maktlösheten, deras kamp för att kunna leda ett normalt liv. Slutet är väldigt sorgligt. Det som verkligen får mig att falla för den här berättelsen är delvis konceptet med tiden och tidsresandet, alla hinder som därför dyker upp för dem, men också alla sorgliga bihistorier, det som händer med respektive föräldrar och den bittre kvinnan som Henry dumpar för Claire. Underbar bok som verkligen beskriver skönhet, bitterhet, längtan, kärlek, förtvivlan, väntan, människans maktlöshet.
(Vet f.ö. att den har filmatiserats. Fick intrycket av det lilla jag såg av filmen att det var en ytterst pinsam filmatisering. Rekommenderar alltså inte den, haha!)

17 dec. 2011

Bokrecension (nr 26)

Short cuts
Av: Raymond Carver

 


Det här är en novellsamling. Varje novell är som ett fragment, en liten situtation i ett eller flera människoliv. Den är berättad på ett väldigt sakligt sätt, så som en kameravinkel förtäljer historian i en film. Påminner mig om sättet Möss och människor är skriven på. Boken består av 9 st noveller. Alla dessa har f.ö. filmatiserat till en film med samma titel som boken. De flesta av berättelserna handlar om gifta par som råkar ut för något. Många gånger får man snabbt höra hela deras livshistoria för att sen transporteras till nuet, där man får följa en liten händelse som ofta kan vara rätt subtil, men ändå förändrar så mycket. Man får tolka mycket själv, eftersom man aldrig är inne i personernas huvud på samma sätt som i många andra böcker. I många av berättelserna är inte personerna så särskilt schyssta. Människorna målas inte upp på ett smickrande sätt. De är ofta själviska, giriga, fega, lata. Författaren försöker inte få en att sympatisera eller tycka synd om dem, utan snarare försöka förstå dem.

Mina favoriter av novellerna är nog "They're not your husband" och "So much water so close to home". Den första av dem handlar om ett äktenskap som helt förändras då maken hör två män kommentera hans frus utseende negativt, då de inte vet om att han är gift med henne. Den andra handlar om tre män som, när de ska ut och fiska en gång, hittar ett kvinnolik. De väljer att ignorera liket så länge, och istället polisanmäla det efter att de haft sin lilla semester, så att de inte går miste om den. Den berättelsen är berättad ur en av männens frus perspektiv, som blir förfärad över hur lite empati hennes make besitter.


På baksidan kan man se att Washington Post skriver om författaren " ... His eye is so clear it almost breaks your heart." Jag kan inte annat än hålla med. Han verkar vara så medveten om människans natur, om hur slumpmässigt livet kan vara och hur så små saker kan påverka så mycket. Allt kan väldigt genuint, väldigt verklighetstroget. Vissa av berättelserna var rätt deprimerande, men inte på ett dåligt sätt. Jag tror nog att de här berättelserna kommer vara kvar i mitt huvud väldigt länge. Det var en bok som gick snabbt att läsa, men den väckte mycket tankar och känslor. Jag rekommenderar den åt - alla, då den faktiskt är rätt lätt att förstå och ta till sig, men ändå är så sjukt komplicerad. Verkligen jättebra.



12 dec. 2011

Bokrecension (nr 25)

Bag of Bones
Av: Stephen King


Det här är, som så många andra av Kings böcker, en övernaturlig berättelse. Den handlar om Mike Noonan, en författare vars fru avlider just i början av boken. Efter detta får huvudpersonen skrivkramp i fyra år. Han har dock flera böcker på lager som han publicerar, och därmed dör inte hans karriär. Han bestämmer sig för att vad han behöver är att dra till deras sommarställe Sara Laughs. Detta gör han också, trots att han på sistone haft en återkommande dröm om stället. I drömmen har han inte skrivkramp, men han har, jaa – kramp, helt enkelt. Gångkramp. För när han närmar sig huset så kommer han till ett ställe där han helt enkelt inte kan gå längre. Han vet att han måste fortsätta, han är nämligen jagad av någon. Men han kan inte röra på sig. I drömmen finns det flera långa solrosor vid ingången till Sara Laughs. Men det har det aldrig gjort i verkligheten. Ändå ser han dessa solrosor på en bild av platsen som han får av en vän som bor där borta. Hur kunde han veta att de fanns där om han aldrig sett dem i verkligheten?
När han drar till stället så börjar det ske massor av mystiska saker. Bokstavsmagneterna på kylen omplacerar sig för bilda ord, de försöker säga honom något. Han får reda på mer och mer om hans fru. Tydligen har hon varit på deras sommarställe ensam flera gånger, utan att ha nämnt det till honom. De hittade ett graviditetstest i hennes väska hon bar när hon dog – ändå har hon inte sagt ett knyst om en misstänka att hon kanske är gravid till honom, även fast de försökt skaffa barn i flera år. Så delvis får vi följa den här delen av berättelsen i boken, allt det övernaturliga, där mer och mer saker dyker upp. Samtidigt finns det ett sidospår om en ung kvinna som bor i staden (eller byhålan kanske man borde kalla det) där deras sommarställe är. Hennes man har även han dött, och hennes girige svärfar vill nu få vårdnaden över hennes treåriga dotter. Mike bestämmer sig för att hjälpa henne i den vårdnadstvisten, även fast han blir varnad av massa personer att denna svärfar är ingen man vill mucka med på några villkor. Han vill att något ska hända efter dessa händelselösa fyra år, och han sympatiserar verkligen med den här unga kvinnan som uppenbarligen älskar sin dotter väldigt mycket och tar väldigt bra hand om henne. Så då följer man det också, och där blir det bara ruggigare och ruggigare. Efter ett tag sammanlänkas dock berättelserna och på slutet förklaras allting på ett väldigt spännande sätt!
Jag tycker det här var en väldigt bra, läskig och spännande bok. Det är inte en sådan djup bok, som man kan analysera massor i. Den är berättad på ett stilrent sätt, man är mycket i huvudpersonens huvud. Han är rätt logisk, har humor och man kan förstå sig på honom. Man är verkligen på huvudpersonernas sida i den här boken, det är realistiska karaktärer som åtminstone jag faller för. Väldigt bra slut, måste jag säga. Läs den om du gillar skräck/spänning. Fast man kan säkert gilla den ändå.

2 dec. 2011

Förvirra(n)de funderingar


När jag var liten brukade jag tänka på personligheten som en konstant faktor, Typ "Han är snäll", "Hon är smart", osv. Har allt mer börjat inse att personligheten är för evigt ändrande, den är olika från år till år, från dag till dag - den ändras hela tiden. Man är väl samma person i grund och botten, men när utvecklas man egentligen? När går man från att vara på ett sätt till att vara på ett annat? När tar man klivet från ungdom till vuxen, till exempel?  Är det inte det som är konstant, förändringen? Känner man någonsin någon, på riktigt?
Vilket diffust ord egentligen. Personlighet.

1 dec. 2011

"Hur man ses som sjuk eller hotfull, kanske både och, fast man egentligen helst av allt bara vill hitta något alldeles eget."
Kårnulf was here