23 jan. 2012

Bokrecension (nr 28)

The Picture of Dorian Gray
Av: Oscar Wilde


Den här boken började med en lång introduktion. Tydligen hade den inte mottagits alls väl när den först kom ut, folk hade kallat den omoralisk och plagierad. De menade på att karaktärerna i boken var korrupta, och att de gjorde korrupta saker. Författaren hävdar, i sitt egna förord som kommer därefter, att det inte finns en sådan sak som en omoralisk bok. ”There is no such thing as a moral or an immoral book. Books are well written, or badly written. That is all.”, skriver han.  Jag tycker nog ändå att det ligger något i det. Skönlitterära böcker är en form av konst. De är inte till för att säga vad som är rätt, eller vad som är fel. De är till för att berätta en historia, framkalla känslor. Överhuvudtaget ett väldigt intressant förord.

Sedan börjar själva boken, där får man följa Basil Hallward, Lord Henry och Dorian Gray. Basil är en avdankad konstnär, Lord Henry är en person med många teorier om hur livet är (den ena mer cynisk än den andra), och Dorian Gray är en bildskön ung man som boken kretsar mest kring. Huvudstoryn i den här boken är dock inte vad som gör den så superb. Det är svårt att lägga fingret på exakt vad det är jag tycker så mycket om i den här boken, för tycker om den gör jag. Den fascinerar mig, får mig att fundera. En stor pelare för boken tycker jag är just karaktären Lord Henry. Hans teorier har oftast en stor sanning i sig, men också litervis med cynism. Man bör ta dem med en nypa salt.
I alla fall, för att återgå till handlingen. Basil målar av den fagre Dorian. När Henry ser det vackra porträttet så påminner han Dorian om att värdesätta sin skönhet medan han fortfarande besitter den, för så småningom bleknar även den största skönheten. Tids nog, menar Henry, så kommer Dorians synder och leverne befläcka hans hud, rynka hans mun och väga ner på hans ögonlock. Detta faktum tynger ner den tidigare så livliga Dorian, och den kommer att förändra hans liv. För när ens sätt att se på saker ändras, så ändras ens beteende, och då ändras ens liv. Resten av boken kan man gott konstatera att Dorian lever, och han blir bara syndigare och syndigare. Han fascineras av ondskan, på lite samma sätt som Henry. För dem är det bara ännu en form av konst. Bara ännu ett sätt att uppleva saker på ett mer intensivt sätt. Och är det något som är viktigare än moral, så är det skönhet.

Boken fångade in mig direkt, från första sidan. Sådan filosoferande bok! Sådant vackert språk! Vilka intressanta karaktärer! Den tog sig själv på ett stort allvar, men samtidigt inte. Den fick en att fundera mycket på det här med ytlighet, moral, meningen med livet (ja, jag vet att det låter klyschigt men vad fan). Karaktärerna i boken avskyr det vanliga hos människan. Det fega, tillbakadragna, oattraktiva, det ospännande. Det ointellektuella. Det är (för mig) alltid en intressant utgångspunkt. Jag rekommenderar boken varmt.

3 kommentarer:

  1. Jag minns att jag läste den här boken med stor uppskattning. Nu har du gett mig lust att läsa om den. :)

    SvaraRadera
  2. Haha lilla prettounge! Läs om twilight som sig bör :)

    SvaraRadera
  3. Åh vad sugen jag blir på att läsa den! Irländsk författare naturligtvis, jag borde redan ha plöjt allt som kommer därifrån!:) Se filmen om Oscar Wilde med Stephen Fry och Jude Law. Tänkvärd!

    SvaraRadera