Det är inte första gången jag läser den här boken, och anledningen till att jag läste om den den här gången är inte för att jag kände mig nödd att göra det, utan för att vi fick det som uppgift i skolan. Ändå läste jag om den från pärm till pärm, det var trots allt ett par år sedan och det råkar också vara en riktigt läsvärd bok.
Det här är alltså en dagbok, inte ett fiktivt verk. Författaren är Alice som vi får följa i drygt ett år, hon hinner fylla 16 i slutet av boken men är alltså 15 större delen. Hennes historia utspelar sig på 70-talet någon gång. Hon lever i en ganska välbärgad familj, och Alice själv är en tämligen osäker tjej som är mån om sitt ansikte utåt, och om att hennes föräldrar ska vara stolta över henne. I början av boken flyttar familjen till en annan ort. En händelselös sommardag då hon åkt tillbaka till sin gamla ort på besök, så träffar hon på en gammal bekant som bjuder henne på fest. Väl där så dricker hon omedvetet en colaburk med LSD i. Det visar sig att ungdomarna har en lek där de tillför droger i vissa av colaburkarna för att sen se vem som blir hög och vem som inte blir det. Efter den här incidenten är Alice mer eller mindre fast i en droghärva där hon försöker avstå men faller tillbaka gång på gång, och är med om tonvis av hemskheter på vägen.
För det första så tycker jag att det är intressant att få en riktig inblick i hur tankarna kan gå hos en drogberoende. Alice verkar vara en så skärpt tjej (som dessutom skriver bra för sin ålder), och ändå kan hon bli som förbytt ibland. Det är som att hon ljuger, eller försöker övertyga sig själv om saker, och få är inte gångerna som hon säger emot sig själv. Det märks att hon så gärna vill väl, hon verkar så omtänksam och gullig, men när hon är hög så slipper hon tänka på allt sådant, hon slipper sin ångest och osäkerhet, slipper tänka på att vara omtyckt.
Nej, det är en väldigt viktigt bok, och den visar så många sidor av droger. Jag är glad att jag läste den första gången när jag var hyfsat ung och tyckte den var läskig: jag tror det är bra för barn, fast kanske framförallt för föräldrar med yngre barn, att läsa den här. Man märker hur annorlunda saker kunde gått om Alice hade kunnat prata med sina föräldrar om sitt missbruk, men eftersom de var så pass präktiga som de var så gick det inte. Jag är inte den som är svagast för sådana här sanna-historier-där-folk-berättar-om-sina-hemska-livsöden, men den här boken är annorlunda. Det är en riktig dagbok, som egentligen inte är ämnad för oss. Sorglig, men bra.
"Later I called Mother and told her I was spending the night with Chris because she was feeling a little bit depressed. Depressed? No one in the world but a doper could know the true opposite of depressed."
- Alice
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar