27 aug. 2012

Pride and Prejudice

Av: Jane Austen

There are few people whom I really love, and still fewer of whom I think well. The more I see of the world, the more I am dissatisfied with it; and every day confirms my belief of the inconsistency of all human characters, and of the little dependence that can be placed on the appearance of either merit or sense.”Elizabeth Bennet
Elizabeth Bennet har fyra systrar, en tillsluten pappa och en mamma vars högsta dröm är att få alla sina döttrar gifta. Boken utspelar sig någonstans runt 1800-talet (den skrevs ju även däromkring), och på den tiden var det viktigt att som kvinna bli bortgift, helst till någon man med en stor rikedom. När en viss Mr Bingley, en rik ungkarl, flyttar till området blir Mrs Bennet alldeles till sig, kommer hon lyckas att fånga in honom med någon av sina döttrar? Elizabeth däremot föredrar att bry sitt sinne med andra saker som hon tycker bättre om, som sin kompis Charlotte, eller alla rykten som far omkring, som de hon hör av en herre vid namn Wickham. Sedan följer berättelsen, som i hög grad rör sig om just stolthet, fåfänga och fördomar.
För det första så är det här en väldigt välskriven och ärlig bok, med karaktärer som fångar ens intresse. Men de höga förväntningar jag haft på en bok som denna (som trots allt är en klassiker) uppfylldes inte riktigt. Den hade vunnit på lite starkare känslor kanske, lite mer svärta, eller mer kärlek. Men kanske mitt tragiska sinne, som fått för sig att klassiker måste vara riktigt hjärtskärande för att vara kallade sådana, har fel. För det är ändå en väldigt skarp och humoristisk bok, som lyckas balansera det här med att göra narr av människan, men även uppskatta denne. Dessutom saknar jag nu att befinna mig i den här världen. Sense and Sensibility nästa.

21 aug. 2012

Låg tolerans för låg tolerans

En händelselös förmiddag ledde mig till att posta ett inlägg på en feministisk tumblr-blogg. Nu när jag läser det i efterhand känns det jag skrev lite dumt, samtidigt som det är just det jag känner för det mesta sådant här - Varför göra allt så komplicerat och politiskt? Båda könen finns på jorden av en anledning och jag tycker vi alla borde bli bättre på att tolerera varandra, vare sig det nu handlar om vilket kön man har eller vad sjutton som helst egentligen.

20 aug. 2012

Back to school

Kan inte sommarlovet bara hålla på för evigt istället? Mitt skolliv känns så ... tomt i jämförelse.

18 aug. 2012

Justice for all: The truth about Metallica

Av: Joel McIver

En bok som täcker Metallicas karriär, från starten till 2009. Den försöker utröna sanningen om Metallica, som skådas i titeln, alltså utelämnar den inte mycket och försöker hålla sig så osminkad och sann som den kan. Boken är inte godkänd av bandet, och även fast författaren är ett fan så kritiserar han dem vid flera tillfällen i boken. Författaren har framförallt intervjuat folk som har jobbat runt/med bandmedlemmarna, eller så har han intervjuat bandmedlemmarna själva. Lite tar han också från andra källor, men då anger han det. Han ställer upp skrivandet så att han går igenom årtalen bandet varit verksamma, och så besvarar han så gott han kan myter om bandet.
Om jag ska summera kortfattat vad som finns i boken då:
Den tar vid redan när de flesta bandmedlemmar är unga, och redovisar sedan starten av musikbanan för Cliff Burton, Dave Mustaine, James Hetfield, Jason Newstead, Kirk Hammett och Lars Ulrich. Bandet började med Lars Ulrich, (som på den tiden var en väldigt energisk och musikbesatt ung man) James Hetfield, (en tystlåten snubbe vars föräldrar trodde på något som kallas ”Christian science”, och vars mamma senare dog av cancer) Ron McGovney (som blev något av en barnvakt för resten av bandet, tröttnade på det och sade upp sig senare) och Dave Mustaine (han kickades ur bandet men startade ett eget: Megadeth).
Deras första publicerade låt Hit the Lights släpptes på en Metal Massacre skiva, ett kompilationsalbum som en av Ulrichs kompisar skulle släppa. De befann sig då i Los Angeles, där det var en rivalitet mellan punkbanden och glam-metal (eller som de kallas av skeptiker: hair metal) banden. Metallica var ett av de första thrash-metal banden (det har sagts att de är det allra första, men band som Venom var före) med sin thrash-metal skiva Kill ’Em All. När de släppte KEA så hade de dock flyttat till San Fransisco där de mottogs bättre. Anledningen till att de flyttade dit var att det var på det villkoret som Trauma-bassisten Cliff Burton skulle joina bandet. Vid det laget hade tidigare bassisten Ron McGovney sagt upp sig, efter att det alltid var han som körde bandet till olika gigs, medan de andra söp sig redlösa och var allmänt dryga mot honom. Sista droppen var när dåvarande gitarristen Mustaine hällde öl på hans bas samtidigt som han sade ”I fucking hate Ron”. Basgitarren funkade inte efteråt.
Cliff Burton kom att vara bassisten i bandet under skivorna Kill ’Em all, Ride The Lightning och Master of Puppets. Han var väldigt inflytelserik och teoretiskt kunnig, och stod bakom låtar som Orion t.ex. Många menar att bandet bara gick utför efter hans död, som inträffade år 1986 när bandet var på en turnébuss i Sverige och kraschade under natten. Alla skadades väldigt lindrigt, utom Burton som i sömnen slungades ut genom ett av fönstren i bussen och senare hittades mosad under fordonet. Vid det laget hade gitarristen Dave Mustaine för länge sedan blivit utbytt med Kirk Hammett, som tidigare spelat i bl.a. Exodus. Bandmedlemmarna var naturligtvis skärrade och ledsna över bassistens död, och det tog ett tag innan de återhämtade sig. Två år senare hade de dock släppt sitt fjärde studioalbum … And Justice For All. De hade då en ny bassist, Jason Newsted, som tidigare spelat i Flotsam and Jetsam. Metallica hade många trogna fans vid det här laget, men de skingrades lite efter bandets självbetitlade album som kom sen, där de blev mycket mer populära och mainstream, något som många fans äcklades av. Metal-genren höll då på att få sig en enorm smäll av grungen som tagit sin entré i USA, framförallt med hjälp av Nirvanas skiva Nevermind, men Metallica lyckades hålla sig vid liv – kanske just tack vare att de tog steget mot det mer mainstream?
Åren 1992-1995 upptog bara ett kapitel i boken. Efter albumet Metallica (även kallad The Black Album) så hade Metallica blivit extremt stora, och fått in sin vana med släppa skiva-turnera-släppa skiva-turnera. Under dessa år släppte de dock ingen skiva, och höll sig till andra projekt istället.
Sedan kommer de tillbaka, numera kortklippta, med skivorna Load och Reload. Många argumenterar att dessa skivor inte alls är metal, utan snarare rock, med lite country- och bluesinfluenser här och var. Dessa skivor är enligt de flesta fansen (inklusive författaren till boken) stora besvikelser där man ser att bandet helt har tappat sin glöd och passion. Jag kan hålla med, till en viss grad.
Under åren runt millennieskiftet höll sig bandet med projekt som coveralbumet Garage, Inc och sina problem med företaget Napster som olagligt lagt upp en icke-än-släppt Metallica låt vid namn I disappear. Jason Newsted sade upp sig från bandet av inte helt klara anledningar, James Hetfield åkte in på rehab p.g.a. alkoholism och hela bandet var i upplösningstillstånd. De återhämtade sig dock med skivan St. Anger, beslutet att anställa en coach att hjälpa dem komma nära varandra, och produktionen av dokumentärfilmen Some Kind of Monster som från början skulle vara en backstage historia för produktionen av St. Anger men snarare kom att handla om bandets interna problem. I filmen kan man också se hur de anställer nya bassisten Robert Trujillo, och erbjuder honom den otroliga summan av 1 miljon dollar som startpeng. St. Anger (där de f.ö. använde producenten Bob Rock som bassist) mottogs inte så jätteväl, men nu kände bandet att de hade återhämtat sig från tidigare skandaler, och kunde jobba tillsammans igen. 2008 släppte de deras senaste skiva (om man bortser från Loutallica-katastrofen) Death Magnetic, där de plockade upp sig för första gången på länge.
När han inte skriver om bandets historia skriver författaren mycket runtomkring, om andra band och musikstilar som regerade på den tiden och i de regionerna. Han analyserar också alla Metallicas skivor, låt för låt. Den sista myten han besvarar i boken är följande:
”Metallica are and always have been the best heavy metal band in the world.”
Om jag ska fuska lite med att bara citera tre av meningarna i hans långa, utförliga svar: ”The greatest heavy metal band in the world? Yes – once upon a time. But no longer.”  Han hoppas dock att bandet kan överraska honom med ytterligare ett fantastiskt album. Man kan bara hoppas.
Ja, man kan inte annat än att säga att det är en otroligt utförlig bok. Författaren har verkligen gjort sin research. När det kommer till en bok om Metallica kan jag inte be om något mer än vad som fanns i denna – även om jag inte riktigt vet vad jag tyckte om det faktum att han ibland kom med sin egen, personliga åsikt om samtliga album (även fast jag höll med om det mesta, han var lite mer kräsen dock). Vissa kapitel var lite sorgliga, som de när bandet stämmer några bolag som använder namnet Metallica på saker som en parfym, eller en kajalpenna, eller när de tar debatten med Napster så onödigt långt, eller när de bestämmer sig för att turnera med band som Limp Bizkit och Linkin Park, eller när det hålls en MTV-gala för dem. Det känns bara larvigt, helt enkelt, det överensstämmer inte med min bild av dem. De känns i alla fall väldigt mänskliga när man läser den här boken. Kanske lite för mycket så.

10 aug. 2012

Dysmorfofobi

Följde en diskussion på en forumsida om ovannämnda syndrom, som går ut på att man är sjukligt besatt av sitt utseende, till den grad att man knappt vågar vara i kontakt med andra människor (om det är gravt). En hel del personer på sidan jag såg tyckte "Men vad fan, vilken bullshit-diagnos, så typiskt att man ska behöva sätta någon sjukdomsstämpel på osäkerheter som typ alla har". En tjej på sidan som påstod sig ha det förlöjligades nästan (mycket p.g.a. att hon var en 16-årig tjej, då tyckte de att "nästan alla i den gruppen är väl osäkra inför sitt utseende"). Jag blev lite nyfiken och tittade på ett avsnitt av Outsiders där de bl.a. intervjuar två personer som lider av detta. Visst, det finns många olika psykiska diagnoser därute, typ som det finns subgenrer inom de flesta basicgenrer av musik,  men det behöver inte betyda att det är något påfund som finns där "bara för att". Efter att ha sett avsnittet känner jag jättemycket med folk som lider av det här. Fy vad sorgligt.

8 aug. 2012

Studieplan

Idag fick vi våra betyg för ettan! Hellre sent än aldrig, antar jag. Fick B i samtliga ämnen (fysik 1a, samhällskunskap 1b, svenska 1, franska 3, idrott 1, matte 1- och 2c), utom ett (engelska 5) där jag fick A. Vad kan man säga, nöjd tjej!

I tvåan blir det att läsa biologi 1, engelska 6, fysik 2, kemi 1, matte 3c och 4, franska 4 och svenska 2. Ser väl minst fram emot fysik 2 och mest fram emot engelska 6, kemi 1 och franska 4 (bara vi kör mindre grammatik där, d.v.s.). Blir väl lite halvskönt att inte ha mer samhällskunskap och idrott.

Apropå skolan är här en bil som brukade stå i parkeringen:

7 aug. 2012

Sista chansen

Av: Marian Keyes
Tara, Fintan, Katherine och Liv är ett gäng kompisar i trettioårsåldern som bor i London. Vi får följa dem alla, även fast boken mest är ur Taras och Katherines perspektiv. Tara är en vek, mansberoende kvinna med ett svin till pojkvän, Katherine är en disciplinerad men neurotisk kvinna som aldrig lämnar ut sig till någon och som hatar att känna sig underlägsen, Fintan är en homosexuell man som drabbas av … nej inte AIDS; cancer, och Liv är den vagt deprimerade svenskan som är besatt av det mänskliga psyket. När Fintan drabbas av cancer sätts allas liv på spel (inte minst hans eget förstås), och de får ett välbehövligt wake up call när de inser att man inte lever för alltid.
Jag märkte snabbt när jag började läsa den här boken att jag har läst den förut, fast då läste jag originalversionen som är på engelska. Den var väl lite bättre (som i regel alla böcker är) på sitt originalspråk, men det här gick det med! En underhållande bok som ändå lyckas vara en tankeställare. Kanske liite skriva-på-näsan ibland, vissa av bipersonerna var lite för ensidiga också, MEN det gör faktiskt inte så mycket i det här fallet. Jag hade svårt att slita mig från boken ibland, och huvudpersonerna var det nästan sorgligt att skiljas från när boken var slut, och vad mer kan man kräva än så? En bok som ställer upp väldigt mänskliga problem, och väldigt mänskliga personer. Trovärdigt.

4 aug. 2012

En filmkritikers analytiska kommentar

Hahaha, såg en kommentar på Konungens återkomst på filmtipset:

"Vad jag förstår är det här den tredje filmen av tre och det handlar om några som ska kasta en ring i ett berg och några som ska slåss. De som ska kasta ringen i ett berg är två barn och ett troll som bråkar hela tiden. En gång kommer det en jättestor spindel och ska äta upp dem. Det var lite spännande. De som ska slåss tillbringar resten av tiden med att allvarligt titta i fjärran. Bland dem finns en trollkarl som bara trollar en enda gång i hela filmen vilket irriterade mej väldigt mycket. I början så bara strålar han nån slags flygande ödla åt helvete men när han ska slåss med troll sen bara slår han dem med käppen. Vilken idiot! Räddningen för hela filmen är att det är många olika sorters troll med. Stora, små och mittimellan. Det är nån som är ond som har skickat dem att invadera en stad men en riddare övertygar några spöken att döda alla trollen. Spökena är gröna och jättefarliga. Sen blir filmen riktigt, riktigt konstig. Det visar sej att den onde bara är en slags fyr! Jag menar, vafan ”Åh nej, han lyser på oss!”. Oooooh, så läskigt! Sen slänger de ringen i ett berg och då ramlar alla trollen ner i marken. Sen kramas alla, riddaren gifter sej med Liv Tyler, barnen får åka hem och slutligen ska trollkarlen och ett av barnen åka båt med några symfonirockare. Då grät tjejen bredvid mej. Jag fattade ingenting. Fast jag tyckte det var roligt att det innan filmen visades en trailer för en svensk medeltidsfilm och när Mikael Persbrandt dök upp i vadmal och 1400-talsfrilla hånskrattade hela publiken."