20 jan. 2013

Wuthering Heights

Av: Emily Brontë

Någon stans i 1800-talets Yorkshire finns ett hus som kallas Wuthering Heights. Mr Lockwood, nyligen inflyttad i ett annat ställe som kallas Thrushcross Grange, märker under sitt besök att de inneboende varken verkar särskilt vänliga eller glada. Anledningen till att han är där överhuvudtaget är att hans godsägare, Heathcliff, bor där, och Lockwood tänkte att ett besök skulle passa. Heathcliff visar sig vara en ovanligt ogästvänlig man, och när Lockwood följande dag kommer till Grange och frågar sin husa Mrs Drew om hans grannar så visar det sig att hon har mycket att förtälja. Han får höra hela historien om Mr Heathcliff, hans kärlek till Catherine Earnshaw, deras historia och deras släkters historier – historier fyllda av sorg, kärlek, sjukdom och död.
Den här boken är intressant på flera sätt: Mr Lockwood, huvudpersonen, får vi inte veta mycket mer om förutom efternamnet. Större delen av handlingen ligger i det förflutna, och vi får höra den genom en husas perspektiv. Denna husa får alltså utgöra berättaren i majoriteten av boken, och hon råkar också vara den mest förnuftiga personen för det mesta. De personer som berättelsen främst kretsar kring är väldigt själviska, oresonliga och osympatiska. Ändå brydde jag mig om dem.  Kärlekshistorien vi får följa blossade aldrig riktigt ut – den gick över innan den började, och den ena parten är redan död när berättelsen tar vid. Hela berättelsen är ganska oförutsägbar, och det jag trodde den skulle sluta med skedde aldrig. Det jag fascinerades mest av var väl just det att personerna är så pass osympatiska, och att jag ändå tyckte om att följa dem och brydde mig om dem.
För mig var det här en bok om hur korruption och själviskhet föder ännu mer av det samma, om hur olycka kan gå i arv och om hur beroende av ens familj en individ är. Det är en historia om den värsta sortens kärlek – den som förstör, snarare än bygger upp. Personerna i berättelsen känns stundvis som fördömda att leva i misär. Jag tyckte den var mycket bra, jag tänkte ofta på den när jag inte läste den och jag var fast när jag höll på. Om man ska jämföra med Jane Eyre (skriven av en av de andra Brontë systrarna, Charlotte Brontë) så var den mycket annorlunda, det var en bok jag greps mer av faktiskt, även fast denna också var ganska fantastisk.

1 kommentar: