The Great Gatsby

Av: F. Scott Fitzgerald

Året är 1922, och vi befinner oss i ett storslagen villa på Long Island, där det jämt är fest på gång. Herren som äger stället heter Gatsby. Han är en anmärkningsvärt ung man, med tanke på att han redan har en sådan förmögenhet och en sådan villa, som han bor i helt själv. I trädgården på hans partys så viskas det om honom ibland. Olika myter, som att han har dödat någon. Faktum är att det är få av dem som verkligen känner honom, eller som ens är inbjudna till festerna ifråga. En av de som faktiskt är det är Nick Carraway, som just har flyttat till huset bredvid och fått jobb som obligationssäljare. Det är ur hans perspektiv vi får följa den här historien. När han nu flyttat till Long Island så passar han på att umgås med kusinen Daisy som bor nära, hennes man Tom, och en av Daisys kompisar Jordan, som är tennisspelare. Tom har en älskarinna, ett faktum han inte bryr sig om att dölja så väl. Samtidigt börjar Gatsby visa allt större intresse för Nick, och efter ett tag visar det sig varför: han vet att Nick är tight med Daisy, och vill att han ska bjuda in henne på te, så att han själv kan droppa förbi. Tydligen hade de en romans som upphörde för fem år sedan, och sedan dess har han inte kunnat släppa henne, berättar Jordan för Carraway, som sedan beviljar Gatsby detta önskemål. Därpå följer Gatsbys försök att återuppta förhållandet med sin gamla kärlek.

”Intressant skriven”, är det första jag tänker när jag läser den här berättelsen. Den är väldigt noggrant och selektivt beskriven. Den tråkar inte ut en med sidolånga beskrivningar av allt som syns, utan fokuserar ofta blicken på vissa detaljer istället, som ändå säger ganska mycket. Ibland förekommer beskrivningar som verkar nästan omöjliga. Typ ”han nickade på ett melankoliskt och samtidigt cyniskt sätt.” Fast det som slår allt är förstås Gatsbys leende när Carraway träffar honom första gången. Låt mig citera: 

He smiled understandingly—much more than understandingly. It was one of those rare smiles with a quality of eternal reassurance in it, that you may come across four or five times in life. It faced — or seemed to face — the whole external world for an instant, and then concentrated on you with an irresistible prejudice in your favor. It understood you just so far as you wanted to be understood, believed in you as you would like to believe in yourself, and assured you that it had precisely the impression of you that, at your best, you hoped to convey.

 

Man blir ju lite nyfiken på hur Leonardo DiCaprio väljer att porträttera detta i den nya filmatiseringen från i år. När jag googlade dök denna bild upp:

 Ganska duktigt, eller?

 

Det är sådana lysande beskrivningar hela tiden, som gör att läsa boken ger så mycket mer än bara vad som syns och sägs. Man, eller åtminstone jag, kommer verkligen in i det, och det blir intressant läsning. Det läggs det inte så mycket värderingar i det, vilket är uppfriskande. Carraway verkar inte döma någon av de han träffar, utan förhåller sig ganska objektiv.

Samtidigt är det givetvis en intressant miljö vi vistas i, med crème de la crème à la New Yorks 1920-tal. Vad gör man när man umgås, jo, man flyger i den enas privatägda jetplan, badar i poolen, eller kanske åker in till staden och checkar in på ett hotell bara för att kunna sitta där och pimpla drink efter drink. Eller så köper man ett utsökt halsband till sin imaginära hund, bara för att den ser ut som ”an absolute dream”. Inte tar man själv hand om barnet, det gör nannyn. Men man avundas dem inte. Undan för undan får man se hur ytliga och ynkliga både karaktärerna och deras relationer är, vilket bolmar upp på slutet, då man får se de slutgiltiga sveken, och den avgrundsdjupa ensamhet som kan gömma sig bakom ett rikt socialt liv.
Men det är inte en berättelse berättad med förakt. Som sagt så dömer inte Carraway, och som konsekvens gör inte vi det heller. Vi får, förutom pengar, fåfänga och en del kriminalitet nämligen också skymta en hel del kärlek, av sitt slag. Och drömmar, omöjliga drömmar tillbaka, till det sagolika, det förflutna. Drömmar till det förflutna, hand i hand med hopp om framtiden, om att vara någon, om att ha skapat sig ett namn, ett namn stort nog att vara förtjänt av kärlek. Ett namn som Gatsby.