30 juni 2013

A Storm of Swords

Av: George R.R. Martin
Tredje delen i A Song of Ice and Fire (drf SPOILER!!!varning förstås)



 
I förra boken var fokus mest på The Seven Kingdoms, och kampen mellan alla kungar som vill ha makten. I den här får vi också följa vildarna bortom väggen, och träffa fler av de andra, de mystiska odöda varelserna. Vi får se andra sidor av bl.a. Jaime Lannister, som inte är lika osympatisk som man innan kanske trott. Den som alla tror är ond är den som vi som läsare vet är en sympatisk snubbe – nämligen Tyrion, som blir anklagad till allt möjligt och dömd till döden av sin egna familj. Alla i Kings Landing är vittnen till detta brott som de är övertygade om att han begått, kort sagt så vänder sig nästan alla mot honom. Samtidigt försöker Danaerys köpa fri slavarna hon träffar i städerna hon passerar, och försöker åtgärda på de orättvisor hon ser, fortfarande med hopp om att ta över i Seven Kingdoms med hjälp av sina tre drakar. På hennes färd får vi träffa en slavarmé av s.k. Unsullied, kastrerade män som inte känner smärta och som blivit uppväxta till att bli skoningslösa mördare som ofrågande följer order. Vi får följa Stark familjen som tidigare, där tragedi på tragedi följer. Arya träffar nya följeslagare hela tiden, men lyckas aldrig komma fram till sin destination. Mot slutet av boken blir hon kidnappad av Sandor Clegane, som förstås vill lämna in henne mot pengar. Detta går i baklås i samband med ”The Red Wedding”, där Catelyns bror skulle giftas bort till en av Freydöttrarna. I slutet av boken lyckas Arya frigöra sig med hjälp av det gamla myntet hon fått av Jaqen, och de magiska orden han lärde henne: Valar Morghulis (alla dör i slutändan). Hon ger alltså myntet till en kapten på ett fartyg, och beger sig mot Braavos. Jon Snow har kämpat på bortom väggen, efter att ha fått order av Quorin Halfhand att smälta in bland vildarna så är han med dem ett tag; försöker få reda på deras hemligheter och mål. Väl där så blir han lite väl insnöad (hoho) hos dem, och blir mer eller mindre förälskad i vildekvinnan Ygritte. Han får veta att ledaren Mance Rayder har Vinterns Horn, hornet som hävdats kan få väggen att falla. Därpå följer en strid mellan bröderna på väggen och vildarna ackompanjerade av jättar på mammutar. Sedan kommer Stannis Baratheon dit, och klargör att allas största fiende är de andra, och att de borde alliera sig med vildarna mot dem. Med honom har han fortfarande Melisande ("den röda kvinnan"), som kan se framtiden i sina mystiska lågor. I den här boken får vi också följa nya karaktärer, som Ser Davos, ”lökriddaren”, som lyckas överleva efter sitt skeppsbrott och sedan (till sin stora överraskning) får ersätta den förre och tjänstgöra som Stannis rådgivare, p.g.a. sin svidande ärlighet. Vi får också följa den massiva Brienne som är, trots sitt kön, en av Renly Baratheons väktare. Hon beskylls sedan för hans död (en osanning) och måste fly med Catelyn, som sedan ger henne i uppdrag att föra Jaime (som Catelyn hållit som fånge) tillbaka till Kings Landing i utbyte mot hennes döttrar Sansa och Arya. Sansa blir i denna bok bortgift med Tyrion, men flyr i samband med Joffreys giftermål, med Petyr Baelish aka ”lillfingret”, till Catelyns syster Lysa som Petyr ska gifta sig med.

Detta och mycket annat händer i denna spännande bok. De är härligt oförutsägbara, böckerna i den här serien. Det finns ingen tydlig huvudperson utan vi träffar nya karaktärer hela tiden, och man vet aldrig vem som kommer att dö innan boken är slut. Twist på twist följer, och ingen av karaktärerna är heltigenom god eller ond, utan man kan sympatisera med, eller åtminstone respektera, de allra flesta. Den här boken var precis lika välskriven som de tidigare två. Jag kan inte göra annat än rekommendera den här serien. Om ni tycker den låter komplicerad eller tråkig, så kan jag passa på att påminna att det förekommer en hel del incest och dvärgsex också. Har t.ex. hört folk referera till Tyrion som ”the (P)imp”. Väldigt hippt.

Bråvallafestivalen

Jag och mamma drog till Bråvalla i Norrköping, som så många andra (hela 51 590 personer och därmed Sveriges mest besökta festival, enligt Wikipedia). Vi var där i torsdags och lyssnade på band som Airbourne (inte särskilt originella enligt mig), Ghost (de överträffade mina förväntningar, diggade deras utstyrslar och sätt också, sångaren som hälsade publiken med ”God afton, Östergötland” och deras allmänt lugna, ometalaktiga sätt på scenen), Paramore (tyckte de var riktigt nice faktiskt, även om det känns som lite guilty pleasure när jag lyssnar på dem, kanske dumt av mig), In Flames (gäsp), såg lite av Gogol Bordello, Icona Pop och Macklemore & Ryan Lewis också, och givetvis Rammstein som spelade på kvällen. Det var något som var lite off med den konserten. Kan hända att det var för att vi tidigare sett dem i Globen, där det var bättre ljudkvalitet, akustik, man såg mer och det var en längre, mer påkostad konsert. Givetvis förväntade jag mig mindre av den här konserten, men jag hade ändå sett fram emot den härliga festivalkänslan som vi inte upplevde i Globen, när vi satt säkert på en läktare. Jag såg fram emot att stå i leran med resten av publiken och känna hur fötterna lyfter från marken, hur man glömmer bort sig själv och nästan börjar hallucinera, hur man känner basen i kroppen, hur marken rör sig ever so slightly med musiken. Men det rus som jag brukar erfara på konserter med band jag älskar infann sig inte riktigt den här gången, och efteråt kände jag mig en aning besviken, faktiskt. Det blev inte bättre av att de använde sig av en av gimmicksen som de redan använt sig av i Globen, dvs den enorma kanonkuken som spottar ut fakesperma på publiken. Den första gången jag såg det var det lustigt och lite kreativt, den här gången tänkte jag bara ”Igen?”. Inte så artigt heller att komma på publiken, liksom. Hallå. Nu kanske jag målar upp en alltför negativ bild dock, givetvis var det en sjujäkla show och deras musik är lika mäktig, storslagen och härlig att lyssna på som alltid. Och visst var det en festival, med festivalmänniskor. Även om jag inte alls lyssnar på den musiken så summerar Icona Pop-låten som går "I don't care, I love it" känslan och attityden ganska väl. En rolig detalj var också att jag såg flera killar sitta på någons axlar i publiken på konserter med kvinnliga artister. Kändes lite som landet tvärtom.