Det rimligaste/det orimligaste? ~ "When the slave becomes the master" ~ om SCUM

Inleder med några av de hundratals »djupa sanningar« om kvinnor skrivna av Stora Män, dessa mellan 384 f.Kr - 1912 e.Kr.:

En kvinna är som en steril man; honan är i själva verket hona på grund av ett slags oförmåga, d.v.s hon saknar förmågan att koka ihop sperma ur näringens slutprodukt på grund av kylan i sin natur. ”Honan” är i detta avseende en ”stympad hane”.

Aristoteles 384-322 f.Kr.

”Vad gäller den individuella naturen är kvinnan dålig och ofullgången ty den aktiva kraften i den manliga säden strävar efter skapandet av en perfekt likhet i det maskulina könet, medan skapandet av kvinnan kommer ur en defekt i den aktiva kraften eller från någon materiell indisposition. Eller från någon yttre påverkan, som den sydliga vinden, när den är fuktig.”

Thomas av Aquino 1225-1274

”Gud har skapat en man och gett honom ett brett bröst, inte breda höfter, för att mannen på det stället skall kunna rymma vishet. Men den plats där orenligheten går ut är liten. Detta är omvänt hos kvinnan. Därför har hon mycket orenlighet och föga vishet.”

Martin Luther 1482-1546

”Det ena av dem måste vara aktivt och starkt, det andra passivt och svagt; det ena måste vilja och kunna, men i fråga om det andra är det tillfyllest, att det gör ringa motstånd. Av denna grundtanke framgår, att kvinnan särskilt är skapad för att behaga mannen.  (…) Därför bör man vid kvinnors uppfostran helt och hållet ta hänsyn till männen. Att behaga dessa, att vara dem nyttiga, att göra sig älskade och aktade av dem, att uppfostra dem som små, att vårda dem som stora, att råda dem, trösta dem, att förljuva deras liv, se där, vad som är kvinnornas plikter under alla tider, och vad man bör meddela dem från deras barndom!”

Jean-Jacques Rousseau, 1762

”Naturen skapade kvinnorna till våra slavar. De är vår egendom, vi är inte deras. De tillhör oss, som trädet med sina frukter är trädgårdsmästarens egendom. Vilken enfaldig idé att kräva jämlikhet för kvinnor. Kvinnor är inget annat än barnproducerande maskiner.”

Napoleon Bonaparte, 1769-1821

”Kvinnor är inte av naturen intelligenta. Om en kvinna lyckas, mot alla odds, bli intelligent beror det på att det är något fel med hennes könsorgan.”

Friedrich Nietzsche, 1888

”Kvinnan såsom liten och dum och därför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall kväsas till såsom barbaren eller tjuven. Hon är endast behövlig såsom vår äggstock och livmoder, allra bäst dock som slida!”

August Strindberg. 1849-1912

Följer med ett annat citat, ur förordet skrivet av Sara Stridsberg till denna version av manifestet:

"Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering. Valerie kan sina Manstänkare, hon kan sin Manshistoria. Valerie skojar med dem alla."

SCUM-manifestet 

”Livet i det här samhället är – i bästa fall – skittråkigt, och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor. För civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering, och förstöra det manliga könet.”

Valerie Solanas beskrivs i förordet som en smart, spirituell, rolig, fri och helt galen kvinna. Det framgår ganska tydligt även när man läser hennes manifest. Vissa hävdar att hennes verk är satiriskt, att det ska läsas metaforiskt. Valerie själv hävdar motsatsen. I hennes värld är SCUM ett sätt att vara på. Som kvinna kan man vara antingen SCUM eller en Daddy's Girl. Antingen är man en kvinna böjd av män, en kvinna som faktiskt är som en man (i hennes egna ord: ”Daddy’s Girls […] som inte känner till något annat sätt att ”leva” och som har reducerat sitt förstånd, sina tankar och sin synförmåga till mäns nivå, som på grund av sin brist på känsla, fantasi och förstånd bara är värda något i ett manligt "samhälle", som kan få en plats i solen - eller snarare, en plats i slemmet - bara som tröstare, ego-peppare, avspännare och avelsdjur”) eller så är man en fri kvinno-kvinna, en arrogant, cool kvinna - man är SCUM. Kvinnokampen rör inte män, den är mellan dessa två kvinno-kategorier. Männen är mindre viktiga, och ska helst utplånas. Hennes manifest behandlar flera punkter där hon anser att männen skadat tillvaron. Bland annat följande:

Krig

Trevligheter, artighet och "värdighet"

Pengar, äktenskap och prostitution; arbete och förhindrande av ett automatiserat samhälle

Faderskap och mentalsjukdom (rädsla, feghet, blyghet, ödmjukhet, osäkerhet, passivitet)

(Förklaring: Modern älskar sina barn även om hon ibland blir arg; ilska blåser hastigt bort och den utesluter inte kärlek och grundläggande respekt. Då Daddy är känslomässigt störd älskar han inte sina barn; han uppskattar dem – om de är ”duktiga”, vilket betyder att de är trevliga, ”respektfulla”, lydiga, tysta, undergivna och inte tenderar att hemfalla åt opassande humördemonstrationer, vilka är väldigt upprörande för Daddy’s lättstörda manliga nervsystem.) 

Funktionalism

Filosofi, religion och moral baserad på sex

Fördomar (ras, etnicitet, religion, etc)

Konkurrens, prestige, status, formell utbildning, okunnighet och sociala och ekonomiska klasser

Förhindrandet av konversation

"Stor konst" och "Kultur"

(Förklaring: Då mannens ”konstnärliga” strävan inte är att kommunicera (eftersom han inte har någonting på insidan har han ingenting att säga) utan att kamouflera sin primitivism flyr han till symbolism och obegriplighet (djupa grejer). […] ”Stor konst” bevisar att män är överlägsna kvinnor, att män är kvinnor, detta genom att nästan allt det som rubricerats som ”Stor konst” – vilket antifeministerna ständigt påminner oss om – skapades av män. Vi vet att ”Stor konst” är stor eftersom manliga auktoriteter har sagt oss det, och vi kan inte hävda något annat, eftersom endast de med utsökt sensibilitet, vida överlägsen vår egen, kan uppfatta och uppskatta storheten i ”Stor konst”. Och beviset på deras överlägsna sensibilitet är att de uppskattar den sentimentala smörja de uppskattar.)

Sexualitet

Leda

Sekretess, censur, förtryck av kunskap och idéer, avslöjanden

Hat och våld

Sjukdomar och död

Det är många punkter hon tar upp, men ganska lite på varje punkt. Därför är detta ett kort manifest. Valerie sålde det på gatan, för en dollar eller så. Eller en kopp kaffe, eller en cigg. Hon sålde även sig själv på gatan. Hon var full av paradoxer. Varför pratar jag så mycket om författaren? För att man inte kan prata om en persons manifest utan att prata om personen. ”Läs mitt manifest”, sade hon. ”Det berättar vem jag är.” Med hennes paradoxala person kom ett paradoxalt manifest, där hon, efter ovanstående punkter, redogör för hur SCUM ska bekämpa dagens ”samhälle” (hint: med våld). Samtidigt står det:

”En kvinna vet instinktivt att det enda som är fel är att skada andra och att meningen med livet är kärlek.”

Den här boken är orimlig. Den är vansinnig. Den vänder ut och in på hela världen som om det vore en självklarhet. Den säger inte bara 'fuck you, patriarkatet', den säger 'världen är inte menad att vara såhär, allt du någonsin trott om människor och livet är falskt'. Den försvarar sig inte mot män, den ondgör sig inte mot sexism, den vänder sig inte mot män överhuvudtaget. Den säger något så extremt ovanligt som att män är överflödiga. I vårt samhälle skapat av män är detta närmast otänkbart.

Men är Valerie en viktig person inom feminismen?

”När Mary Harron gjorde research för sin film, ”I shot Andy Warhol”, pratade hon med många av 1960-talets mest inflytelserika feminister. I princip ingen av dessa hade träffat Valerie. Vissa av dem avfärdade henne helt. Andra sa att SCUM var en milstolpe i det feministiska projektet. Flera sade att hon varit viktig eftersom hennes raseri och kompromisslöshet hade gjort att ”normal” ilska över patriarkatet framstod som mer rimlig. Alla var de överens om att Valerie aldrig var del av någon feministisk grupp. Valerie var alltid ensam.”

En sak vet jag i alla fall. Nästa gång jag bevittnar sexism, då kommer jag tänka på henne. Nästa gång jag bevittnar manlig hegemoni, då kommer jag tänka på SCUM. Jag kommer tänka på SCUM, och trycket kommer lätta.

Divergent och Insurgent

Av: Veronica Roth

De första två delarna i Divergent-trilogin

I den här dystopin är befolkningen fast innanför ett stängsel där de är indelade i fem falanger (factions på engelska) baserade på sin personlighet. För att undvika krig har man delat upp folk efter vad de tror är den största orsaken till krig. De som tror det är själviskhet är med i Abnegation, de som tror det är aggression är med i Amity, de som tror det är falskhet och lögn är med i Candor, de som tror att de är feghet är med i Dauntless och de som tror det är okunskap är med i Erudite. Fram tills man är 16 går barn från alla falanger i en gemensam skola. Därefter måste man välja en falang, varefter man, om man klarar provet, får vara där och om man inte klarar provet blir falanglös och för evigt dömd till att vara utanför samhället. Beatrice Prior är en sådan 16-åring, med valet framför sig. Hela sitt liv har hon levt med sina föräldrar och tvillingbror i Abnegation, men har aldrig riktigt känt sig hemma där. Innan man får göra sitt val utsätts man för en simulation, där man utefter sina reaktioner får veta vilken falang man har förutsättning för att passa i. Beatrice Prior passar i tre falanger, något man aldrig ens hört talas om tidigare. Hon får veta att hon är Divergent, med ett psyke mer flexibelt än många andras. När hon valt falang visar det sig att saker inte styrs så etiskt som hon trott och att det finns saker inte ens ledarna i de olika falangerna vet. Och vad finns utanför stängslet? Ingen verkar veta …

Den här boken påminde på många sätt om Hungerspelen – en ungdomsbok, en dystopi och en stark, kvinnlig huvudperson. Divergent kändes ändå för mig lite mer … äkta. Beatrice, eller Tris som hon kallas, har många svagheter (och nej, detta motsäger inte att hon är stark). Hennes kropp är liten och som en uppväxt i Abnegation har hon inte direkt fått träna den särskilt mycket. Hon överkompenserar detta och börjar nå den gränsen där hon inte känner igen sig själv, gör elaka saker och börjar ifrågasätta sitt beteende. Vad är mod och vad är galenskap, vad är vettigt och vad är bara ett sätt att bevisa sig på? Divergent handlar mycket om att mod inte är att inte ha några rädslor, utan att hantera dem. Den behandlar människans psyke – grupptillhörigheter, värderingar och människors paradoxer, i ett samhälle som inte är en demokrati och inte heller totalitär, en som grundar sig på fria val men ändå är i högsta grad toppstyrt och där falangtillhörighet värderas högre än släkttillhörighet. Men visst känns handlingen väl konstruerad ibland. Visst halkade den in på en del klyschor. Det var ändå riktigt bra, spännande underhållning och jag ser fram emot nästa del.

Ang. Det andra könet

Den här gången blir det inte en summering och inte en recension, utan en essä om en av de bästa icke-skönlitterära böcker jag läst - en bok som blivit kallad "den feministiska bibeln", en av de (om inte den?) första boken som verkligen ifrågasätter könsroller och tar upp kvinnodiskrimineringen genom historian. Essän skrev jag i skolan, till svenskämnet, så om min lärare mot all förmodan skulle råka se det här - det är inte plagierat bara för att det är på nätet nu lolol. Försvinner gör fö fotnoterna och källhänvisningarna.

Det andra könet – Kvinnan och patriarkatet

Simone de Beauvoir inleder sin bok om kvinnor med att fråga sig själv om det finns kvinnor, och vad det i så fall är för något. En intressant fråga som kan vara svår att besvara, då kvinnligheten oftast gestaltas som något diffust, odefinierbart och bräckligt. Kvinnligheten kräver ofta mycket energi och stort engagemang för att upprättas och bibehållas, och vad den innebär är ganska godtyckligt. I de tidiga tv-spelen förstår man vilka karaktärer som är kvinnor genom att titta på vilka det är som har smink, smycken, rosetter eller rosa detaljer tillagda på sin kropp, à la Ms. Pacman, som ser ut som Pacman-gubben fast med en rosett och långa ögonfransar. Kan man i de färgade tygerna på en rosett finna en slags evig kvinnlighet, trots att det bara är tyg? Antagligen inte, snarare känner man ett behov av att markera de gubbarna för att kunna skilja dem från protagonisterna i tv-spelen. De kvinnliga attributen som placeras på karaktärerna av honkön är där för att skilja dem från mannen, och medan männen får ha olika attribut på sig baserat på sin personlighet så får de kvinnliga karaktärerna nöja sig med att få kvinno-attribut och definieras som En Kvinna.

Vad menar Beauvoir?

Tv-spel hade inte uppfunnits än när Det andra könet publicerades, men det gestaltar ändå vad författaren redan på 40-talet lade fram – att mannen är normen och kvinnan definieras genom att hon skiljer sig från normen, som något annat, något Beauvoir syftar till som ”den Andra”. Detta är något uråldrigt i människans natur, det behovet vi har av att dela upp i klasser, att rangordna, att ta avstånd från det annorlunda. I den första delen av boken härleder hon hur denna föreställning om den Andra formats genom historien, genom att först presentera biologiska fakta, för att sedan diskutera myter, föreställningar och kvinnans historia. Väldigt sakligt får vi höra om kvinnans kropp. Många har teoretiserat kring att kvinnans underlägsenhet härstammar från hennes fysiologiska nackdelar. Hon är på ett mer påtagligt sätt än mannen ett offer för rasen och dennes fortlevnad, underställd hennes kroppsfunktioner – menstruation, graviditet, klimakterium, ett bräckligare nervsystem och mindre muskelstyrka än mannen. Dessa är fakta, ”We can do it!” posters åsido. Dessa är dock inte summan av kvinnans begränsningar, och vår bild av kvinnan stannar inte där. Ordet ”kvinna” fyller oss med mängder av föreställningar och känslor, många negativa sådana. ”Kom hit, kvinna” hör man genast är ett nedlåtande uttalande. ”Fruntimmer” säger männen och skrockar. ”Ni spelar som tjejer” är inte en komplimang. ”Jag älskar kvinnor” säger vissa män ibland, som om de pratar om en viss godistyp. Många tjejer har nog någon gång hört ”du förstår inte för att du är kvinna”. Beauvoir förklarar: ”Det är en förening av alla varelser av honkön som i mannens ögon strålat samman i kvinnan – hon är trög, otålig, rastlös, listig, dum, okänslig, liderlig, grym, förödmjukad.”

Kvinnans svaghet i förhållande till mannen är inte nog för att förklara hennes underställdhet, menar författaren. Vissa, såsom Engels och Bebel, har lagt fram att kvinnans ringa arbetskapacitet är det som inskränkt henne till passivitet, när hon t ex inte kunnat använda sig av de brons-, koppar-, tenn- och järnverktyg som brukats av männen. Beauvoir håller inte med:

”Arbetsfördelningen mellan könen kunde ha grundats på vänskapliga förbindelser. Om människans förbindelser med sina likar uteslutande vore vänskapliga, skulle man inte kunna redovisa något förslavande. Denna företeelse är en konsekvens av den imperialism som det mänskliga medvetandet utövar, när det söker objektivt genomdriva sin suveränitet. Om inte kategorin det Andra och kravet att dominera det Andra ursprungligen funnits i det mänskliga medvetandet, skulle upptäckten av redskapen inte kunnat medföra kvinnans förtryck”.

Det är alltså mannens, och människans i övrigt, behov att dominera som förslavat kvinnan. Det finns inget som säger att kvinnan inte kan arbeta. En kvinna framstår inte som svag för sig själv, det är först när hon jämförs med mannen hon tycks svag. Hennes kropp är inte vad som fängslat henne i passivitet, det är hennes roll som kvinna som gjort det. Hennes roll som underlägsen, som den Andra, som den förslavade, den passiva, har lett till att kvinnan inte lekt, skapat, utforskat eller överhuvudtaget utvecklat sitt intellekt i samma höga grad som mannen. Hon har uppfostrats till att ha respekt för mannen och dennes lagar, att inrätta sig i detta samhälle som är format av och för männen, där hennes roll är en biroll. Hon har fått förstå att hon inte kan förstå eller ta lika stor del av manssamhället, hon besitter inte den manliga kompetensen och kunskapen nödvändig för det.

För att få så pass mycket makt som hon kunnat har hon fått ta till sig olika knep, och ofta behövt använda sig av mannen som mellanhand mot staten, något Beauvoir behandlar i det långa kapitlet om kvinnans historia. ”Kvinnan har alltid varit, om inte mannens slav, så åtminstone hans vasall”, får vi förstå i boken. Hon har behövt samarbeta med mannen för att få ta del av den övre kastens privilegier, och har i samma andetag på sätt och vis accepterat sin plats som underordnad. Formad och förtryckt av manssamhället har kvinnan därför utvecklat en ganska speciell karaktär, och det är svårt att svara på vad en kvinna egentligen är. Vad är hönan och vad är ägget? Är kvinnan som hon är för att hon blivit inrättad så, eller har hon blivit inrättad så för att hon är så? Dessa frågor utforskas i kapitlet Myter, där vissa fördomar om kvinnor diskuteras. Instängd i sin kvinnoroll har många kvinnor tagit till och utvecklat egenskaper som kan tyckas negativa. En person i bur visar inte sina bästa sidor, även om den buren är en teoretisk sådan, byggd av normer och strukturer.

I den andra delen behandlar författaren kvinnans nutida livssituation, och hur man bör, och har, lagt upp den politiska kvinnokampen. Problemet med denna, menar hon, är att ”[…] kvinnorna säger inte vi, utom vid vissa kongresser som förblir abstrakta manifestationer.” Kvinnan är inte en klass för sig, såsom arbetarklassen, borgare eller en viss etnicitetsgrupp. Hon känner mer solidaritet för sin samhällsklass, sin familj och sin man, än för sitt kön. En vit medelklasskvinna är i första hand vit och medelklass, i andra hand kvinna. En riktig kvinnokamp har inte skett, och kanske aldrig kommer ske, då kvinnan inte är en samhällsklass, inte en grupp för sig – hon är hälften av mänskligheten, starkt integrerad med den andra halvan, separerad från den på biologiska grunder.

För att på riktigt höja kvinnans status skulle man alltså behöva ena alla kvinnor och därmed anta en intersektionell syn. Man skulle allierade behöva stå mot de normer som funnits genom historien, höja sig över immanensen som hämmat kvinnor genom århundradena. Så beskriver inte författaren den feministiska kamp dittills, som alltid skett försiktigt, på politikens, statens och därmed männens, villkor. Beauvoir själv förespråkar vare sig det ena eller det andra. Av dessa skäl är inte Det andra könet särskilt upplyftande – författaren kommer inte med svar, hon kommer inte med upplyftande prognoser. Kommer kvinnan alltid vara ”den Andra”? Kanske. Kommer det någonsin komma en riktig kvinnorevolution? Det är inte så sagt. Hennes förtryck är så ingrott i henne, i alla och i samhället, den är så inneboende i hela vår kultur. Det är kanske inte ens en majoritet som vill att det förtrycket ska försvinna – många män känner obehag vid tanken på att förlora sitt privilegium och många kvinnor finner en viss tjusning och framförallt bekvämlighet i sin underställdhet. Bägge kön värnar till viss grad om den mystik som kvinnan har, den speciella karaktär hennes underkastelse gett henne.

Vad vill Beauvoir?

Den förhoppningen Beauvoir har om ett androgynt samhälle, där den könlösa kunskapen och vetenskapen är just det – könlös, eller könsospecificerad, och mannen och kvinnan har samma prestige, medger hon själv liknar en utopi. Men även om man antar att det inte är det – hur ska man uppnå det? Räcker det med att kvinnan och mannen är ekonomiskt jämställda? Inte enligt Beauvoir:

”Man får visst inte tro att det skulle räcka med en förändring av hennes ekonomiska villkor för att kvinnan skulle förvandlas. Denna faktor är och förblir dock grundläggande för utvecklingen men så länge den inte får de moraliska, sociala och kulturella konsekvenser som den förebådar och kräver, så kan inte den nya kvinnan bli till.”

För att ändra kvinnan och hennes situation måste man ändra inte bara den ekonomiska situationen – hela det sociala sammanhanget måste ändras, med dess seder och normer. Det är intressant, hur hon väljer formuleringen ”att kvinnan skulle förvandlas”, då många feminister och människor i övrigt tycker det är föraktligt att kvinnor ska behöva ändra sig, att kvinnor ska behöva ”bli som män”, att detta betyder att man anser att manlighet är, och alltid kommer vara, bättre än kvinnlighet, och att kvinnor, för att bli likställda med män, måste anpassa sig efter männen, och inte vice versa. Beauvoir motsäger detta. Begrepp som ”det evigt kvinnliga” anser hon vara inskränkande och osanna. Själva grundtanken med boken motsäger det, och fastställs även med det slagfärdiga citat som kanske är mest känt från Det andra könet: ”Man föds inte till kvinna, man blir det.” Hon verkar överhuvudtaget inte se det som att man ska förmanliga kvinnan, utan verkar snarare tycka att mannen fått ensamrätt på något som inte är manligt per se, och att kvinnor också borde få tillgång till det. Inte bara få tillgång till det, utan göra sin egen version: ”Hon måste byta skinn och skapa sina egna kläder. Dit kan hon komma bara genom kollektiva framsteg.”

Frågan är hur dessa kollektiva framsteg ser ut? Som jag tidigare nämnt tycker inte författaren det räcker att jämställa kvinnokampen med den socialistiska, hon tycker inte man kan samblanda dessa två tillstånd av underlägsenhet med varandra, det är att reducera kvinnornas förtryck. Detta bl.a. då biologi inte har samma dramatiska roll i uppdelningen i klasser. Den stämpel vissa gett henne som marxistisk feminist är alltså inte helt rättfärdigad. På slutet citerar hon Karl Marx, och hon har vissa kommunistiska ideal, men hennes filosofi är i mångt och mycket centrerad kring den individualistiska friheten och uttrycket.

Även om Beauvoir beskriver äktenskapet som något skapat av männen med kvinnor enbart som medel, och även om hon problematiserar kärnfamiljen, där kvinnan blir styrande i hemmet men isolerad från samhället i övrigt, så förespråkar hon inte något avskaffande av familjens institution.”[…] exemplen Sparta och nazistregimen utgör bevis för att kvinnan inte blir mindre förtryckt av mannen för att hon är direkt knuten till staten.”

Man kan inte se på kvinnan och mannen enbart som ’ekonomiska enheter’, man kan inte se på kvinnans fertilitet som en slags motsvarighet för arbete, man kan inte tvinga henne att skaffa barn, bara sätta henne i situationer som tvingar henne att göra det, genom att förbjuda abort o s v. Man kan inte rationalisera hennes situation, hennes sexualitet eller hennes skillnader från mannen. Detta fastslår Beauvoir. Det viktigaste, enligt henne, verkar vara att det blir rätt från grunden – att pojkar och flickor uppfostras likvärdigt, med samma rätt till ett aktivt, kreativt liv.

Boken avslutas, om inte i positivitet, så åtminstone med lite mjukhet:

”Det faktum att man är människa är mycket viktigare än andra särmärken som skiljer människor åt. Det blott och bart givna kan aldrig ge överlägsenhet, dygd som man fordom kallade det är genom sin definition ”det som beror av oss”. Hos båda könen utspelas samma drama om köttet, anden och ändligheten, för båda könen gäller att tiden tär dem och döden lurar. De har också samma grundläggande behov av varandra. De kan vinna samma ära ur sin frihet. Om de visste att rätt njuta dess frukter skulle de inte falla för frestelsen att gräla om bedrägliga privilegier och då skulle solidaritet kunna uppstå dem emellan.”

Om boken

Folks ovilja mot den feministiska ideologin kan man inte minst notera i emottagandet av den andra delen av boken, som publicerades separat från den första. Simone de Beauvoir blev trakasserad och förlöjligad av många, inklusive vänner till henne, efter publiceringen av boken. Vatikanen gillade den inte, och satte den på sin lista över förbjudna böcker. Camus kritiserade den för att vara förlöjligande mot fransmän, och många författare klagade på att den var fylld av ordbajseri, och att den var pretentiös. En annan vanlig kritik var att Beauvoir själv visar tecken på misogyni – samtidigt som hon skriver om kvinnor så distanserar hon sig från dem, något bl a poeten Stevie Smith hävdade i en recension. Däremot var det många kvinnor som fann tröst och igenkänning i boken, vilket leder författaren till att i sin biografi säga:

“I should have been surprised and even irritated if, when I was thirty, someone had told me that I would be concerning myself with feminine problems, and that my most serious public would be made up of women. I don’t regret that it has been so. Divided, lacerated, in a world made to put them at a disadvantage, for women there are far more victories to be won, more prizes to be gained, more defeats to be suffered than there are for men. I have an interest in them; and I prefer having taken a limited but real hold upon the world through them to drifting in the universal.”

Slutsats

Det är ingen tvekan om att Simone de Beauvoir är en feministisk ikon och att denna bok varit en grundsten för kommande feministiska verk. Man brukar säga att den lade grunden till andra vågens feminism på 60-talet, där man började diskutera fler könsfrågor än bara rösträtt och grundläggande kvinnliga rättigheter. Ändå är det svårt försöka placera in henne i olika feministiska fack, och själv säger hon att hon ”inte ville stänga in sig i feminismen” och att hon inte heller hade någon illusion om att försöka lösa kvinnornas problem. Hon visar ändå tendenser på radikalfeminism i hennes användning av ordet patriarkat och jämförelsen med kvinnan som mannens slav. Liberalfeminist är Beauvoir kanske för negativt inställd för att kunna kallas, men i likhet med liberalfeministerna tror hon att kvinnan främst är underordnad då hon inte fått samma plats i det offentliga rummet som mannen. Man bör nog inte i första hand se Det andra könet som ett politiskt verk, utan kanske i första hand som ett filosofiskt sådant, som ingående diskuterade kvinnans underställdhet, och på ett övertygande sätt argumenterade för en likhetsfeministisk syn, med könet som social konstruktion.

The progress of love

Av: Alice Munro

Förra årets nobelpris till ära så fick jag denna i julklapp: en novellsamling av Munro själv. Det är tio noveller av varierande längd, alla skrivna på liknande sätt, med samma sorts uppbyggnad. I samtliga noveller så slungas man in i en skara med människor som på något sätt hänger ihop – om de nu är släkt, grannar o s v varierar. Vi får veta utvalda saker om personerna. Själva handlingarna är inte uppbyggda som i romaner – ofta kommer själva klimaxet just i slutet, och det är inte heller så uppbyggt, det är mer som en glimt av igenkänning, ett litet minne eller en återknytning till en tidigare sak i berättelsen som blir kulmen av historien, eller åtminstone för mig. Jag tycker alla slut var lysande, faktiskt. På något sätt lyckas hon föra så mycket mening till sådana subtila små ting, små detaljer blir tyngda med implikationer – om människorna i fråga, deras innersta väsen och hela deras liv. Ett tema i boken (tycker jag mig skönja) är ömtåligheten i mänskliga relationer och den oförmåga många har att verkligen älska, att verkligen dedikera sig själva till någon annan. Otrohet är ett återkommande tema, men också fadd, uttömd kärlek, eller kärlek som aldrig riktigt upplevs, utan snarare uppenbarar sig små ögonblick, för att sedan försvinna igen.

Den här boken är för mig ett ”levande” bevis på hur handling inte alltid är så viktigt, åtminstone inte i böcker. När jag läste den här boken om manusskrivning så menade författaren att man efter att ha skrivit ett manus ska kunna redogöra för handlingen för en kompis eller någon man litar på, och om personen verkar ointresserad eller uttråkad under tiden – då behöver den skrivas om. Med böcker och framförallt noveller behöver det inte vara så. För att göra ett exempel tänker jag beskriva handlingen i novellen Miles City, Montana från boken: en familj bestående av ett par föräldrar och en son och dotter tar bilen till Ontario för ett par dagars semester och för att hälsa på släkt. På vägen dit drunknar dottern nästan i en pool de besöker för att svalka sig, men som tur är så klarar hon sig. Efteråt äter de hamburgare och fortsätter på sin semester, och mamman i familjen minns en grannpojke hon kände som liten som dog. Jaha? kan jag tänka mig att man tänker efter att höra en sådan handling. Hon dog nästan men klarade sig. Familjen fortsatte sin semester, och inget hade ändrats. Det här tyckte jag ändå var den bästa av novellerna i boken, för genom kopplingen till mammans grannpojke som dog och minnet av hans föräldrar på begravningen som i hennes barnaögon verkade godkänna sin sons död. Acceptera den. I barnets ögon verkar det så otroligt grymt, att sätta ett barn till världen men inte kunna skydda den. Att sätta ett barn till världen och veta att den ska dö. Att stå på begravningen och medge att detta skett. Stå där, helt stilla. Av en tanke förmedlad på det skickligaste av sätt kan jag leva mig tillbaka till barndomen och känna igen smärtan när illusionen av mamma och pappa som gudar och som barriärer mot omvärlden försvann. Känslan av att deras kärlek aldrig är nog. Det påminner mig om en dröm jag hade flera gånger när jag var liten, som alltid slutade med min död och att jag ovanifrån såg på min begravning, med familjen runt min kista. När jag såg hur de grät obönhörligt kände jag en slags pervers glädje. Tänkande: nu fick de allt.