29 mars 2015

Jag är inte en som leder, men jag är inte heller någon som vill ledas. Jag är inte konformistisk nog att anpassa mig till en grupp, men inte heller bestämd nog att starta en egen. Det gör att jag alltid hamnar i glappet mellan grupper. Jag är inte heller självständig nog att trivas på egen hand. Ibland tänker jag att det är detta som kommer bli min undergång.

Oryx and Crake

Första delen i MaddAddam-trilogin
Av: Margaret Atwood


"Can a single ant be said to be alive, in any meaningful sense of the word, or does it only have relevance in terms of its anthill?"
(an old conundrum of Crake's)

Det här är en dystopisk historia om Snowman (eller Jimmy) som är en av de sista människorna (vad han vet) på jorden. Parallellt med nutiden där han deprimerat går omkring och försöker överleva får vi följa hans förflutna med två vetenskapsmän till föräldrar som försummar honom (då Jimmy är en "ord-människa" och inte en "siffer-människa") och hans geniala kompis Crake med vilken han röker på, kollar på porr och spelar diverse online-spel med. När de sedan ska plugga vidare blir Crake en bioingenjör som försöker utveckla en ny ras lik människan fast utan flera av människans brister, som människans bristfälliga monogami, människans till naturens dåligt anpassade kropp, o.s.v. Jimmy, som den ord-människa han är, är ganska värdelös i det här samhället där de enda användningsområden för humaniora är propaganda och reklam. Jimmy blir följaktligen en som skriver reklamtexter. Han ser föga poäng i sitt liv. "So this was the rest of his life. It felt like a party to which he'd been invited, but at an address he couldn't actually locate." Han blir anställd av Crake att skriva reklamen till hans nya produkt, ett piller som gör en infertil, menad att begränsa överbefolkningen. Ur detta följer apokalypsen.

Det var en intressant bok, men inte lika gripande för mig som de andra Atwood-böcker jag läst. Hur som haver var den filosofisk, om än fatalistisk, deterministisk. Negativt inställd emot mänskligheten. Ingen i boken var särskilt sympatisk. Vi har Crake som typiskt nog kombinerar sitt imponerande intellekt med människohat. Vi har Jimmy som upplever sig som värdelös och som nihilistiskt söker njutning och litet annat. Jag vet inte om jag blev jätteinspirerad av boken, men stimulerad blev jag. Lär läsa de andra i trilogin.